För några år sedan tycket jag det var dags att byta roder på Tufem.
Det gamla rodret var av rostfritt plåt och var säkert alldeles utmärkt när det var nytt och fräscht. Men det började bli lite buckligt, och bottenfärgen ville inte gärna fastna på det.

När man skall göra ett nytt roder finns det några olika varianter att välja på. Plywood, limmat trä, plast, plåt. Det finns säkert fler varianter.
Tillsammans med min seglarkompis Björn, som hade byggt roder förut, kom vi fram till att en konstruktion liknande den de flesta moderna plastbåtar har var att föredra. Så här gjorde vi:

1. På en rostfri (vad annars) hjärtstock svetsades två rostfria "stag" i bockad plåt fast. Vi valde att göra hjärtstocken skarvad precis i ovankant på rodret för att enkelt kunna montera ihop allting när rodret är klart.
2. För att få en stark och jämn akterkant på rodret plastades den separat. Det gick till så att på en gammal bordsskiva ritades den exakta formen på akterkanten (läs klassreglerna!) med en spritpenna. Sedan plastades ett ca 5mm tjockt laminat direkt på bordet. När det hade härdat var det lätt att se var den skulle kapas då det som var målat på bordet med spritpenna hade fastnat på plasten. Akterkanten slipades ner så att tjockleken, ca5mm, blev lika stor över hela och bredden var ca 50mm. Den färdiga akterkanten plastades fast på hjärtstocken med några remsor glasfiberplast i överkant och underkant samt vid stagen.
3. Mellan stagen, hjärtstocken och akterkanten plastades fast skumplast som tål polyester. Skumplasten är mycket lätt att forma till exakt den form man vill ha. Var noggrann här så behöver du inte spackla så mycket senare.
4. Runt alltihop laminerades sedan ytskiktet av glasfiber och polyester i ca fyra lager glasfibermatta. När ytskiktet härdat är det bara att slipa och spackla tills du har fått en yta du är nöjd med. Innan man målar grundfärg och bottenfärg bör någon slags epoxytjära målas på för att skydda polyesterplasten, som faktiskt inte tål vatten så bra.

Renskrapning av botten -94 till -96

En del nya båtägare brukar skrapa bort all gammal färg och fernissa bara för att de tycker att de vill gör allting grundligt. Men varje gång du renskrapar en träbit tar du bort lite trä också. Så efter många omgångar med skrapningar blir det inte så mycket trä kvar.

Av den anledningen var jag tveksam till att sätta Sandvikskrapan i botten på Tufem. Redan första gången jag tog upp båten på land förstod jag dock att det var lite för mycket färg som var lös för att underlaget skulle kunna vara idealiskt.

Där började en långdragen historia.

Renskrapningen var inte så mycket att säga om. Jag tog bort så mycket som möjligt. Men den färg som satt riktigt bra fick sitta kvar. Efter att botten torkat några månader började linoljningen. Jag använde rå de första veckorna (jodå veckor, många stryknngar blev det) och kokt på slutet. Den kokta härdar nämligen och förseglar det hela, påstås det av vissa...

Efter linoljningen var det dags för blymönja, yachtprimer och till sist VC17 (vila i frid du gamla giftfärg...) Och det var här det gick väldigt fel. Blymönjefärgen jag köpte rekommenderades av färghandlaren och sades vara utmärkt för ändamålet. Men jag tror milt sagt att han inte visste vad han pratade om. Efter en säsong i vattnet hade färgen börjat lösa upp sig i ytskiktet, så hela båten såg ut som ett apelsinskal. Bara att skrapa bort skiten och göra om. Tyvärr insåg jag inte då att det var blymönjefärgen det var fel på. Så jag strök gladeligen på samma skit en omgång till. Men den här gången var jag misstänksam, så i slutet av juni drog jag upp båten och tittade. Och samma sak igen...

Nu förstod jag vad som var fel, till våren var det dags för gamla metoder att användas igen. Jag köpte blymönjepulver och kokt linolja, och blandade lagom mycket blymönja med lagom mycket linolja och fick fram en blymönjefärg som jag till denna dag inte behövt bry mig mycket om. den sitter där den sitter. Det enda jag gör är att varje höst skrapa bort den färg som sitter löst, numera bara lite på dödträet och samborden, och linolja de delarna framåt våren. Det blir mindre att skrapa för varje år vilket förmodligen beror på mitt envisa linoljande.
Tyvärr kan privatpersoner inte längre köpa blymönjepulver (lagligt..).Enbart företag har rätt att handla den varan. Prata med ett båtvarv som förstår sig på träbåtar kan de kanske hjälpa till..

Till säsongerna -97 och -98 våtslipade jag botten ganska lätt för hand med en slipplatta för att få till den där sista finishen, och numera är botten slät som en barnrumpa målad med röd Lefant östersjökvalitet (jag har legat på blidö de senaste somrarna).

Nytt däck -95

Efter ett års segling med Tufem insåg jag att däcket inte var av bästa skick. Det var ständigt fuktigt i träet, vilket märktes av att det var alldeles svart av mögelsporer under, inne i båten. Fuktigheten kom sig av att duken hade spruckigt och börjat släppa in vatten.

Då stod jag inför ett val, byta duken, eller byta hela däcket. Valet blev ganska enkelt till slut. Jag bytte hela däcket. Anledningarna var många:
+ Bara duken till hela däcket kostade lika mycket som plywood till ett nytt däck
+ På vissa ställen var däcket så fuktigt att det var som en svamp med vatten, även efter torkning lär en hel del av däcket vara färdigt för de sälla jaktmarkerna.
+ Ett plywooddäck styvar upp hela båten (inte bara fördelar, det kan spricka på andra ställen när lasterna flyttas)
+ Ett plywoddäck är väldigt absolut mycket enklare att få tätt.

En av fördelarna när det gäller styvheten i båten var att de mindre rörelserna i däcket skonade ruffsargen. Den var ganska tunn efter många ägares idoga skrapande. Detta hade gjort att den började spricka. Efter att det nya däcket var på plats och sprickorna epoxibehandlade har inte tillstymmelse till spricka synts.

Epoxibehandlingen gick till så att uppvärmd mycket lättflytande epoxi (ej lim) hälldes i sprickorna. Samma teknik använde jag när jag hittade en av sargerna till förluckan var så murken på en del att den var som en svamp. När den hade torkat behandlade jag den delen av träbiten på samma sätt och den klommer troligen att hålla hur länge som helst.

Själva bytet av däcket var egentligen ganska enkelt. Det tog dock ca två månader att för hand avlägsna det gamla med sina ca tre miljoner mässingsskruvar (det kändes som så många, men det kanske var något färre) som måste skruvas bort för hand för att inte skada däcksbalkarna som var i gott skick, alla utom en som bara hade spruckigt lite.

När jag ändå höll på, bytte jag duk på rufftaket också. Detta hade visserligen gamla ägaren gjort när han bytte taket för inte så många år sedan. Men träet i det nya taket hade rört sig en del sedan det lagt såp det behövdes slipas ner för att bli jämnt, och det enda sättet att göra det var att ta bort den gamla duken. 

När allt gammalt var borta (inklusive all färg och fernissa och däcksluckorna) såg båten ut som ett vrak på däck. Men istället för att skrota båten började jag förbereda mig för att lägga det nya däcket.
När hela däcket ändå är borta kan man passa på att renskrapa och fernissa friborden invändigt. Men det orkade inte jag. Jag nöjde mig med att fixa till akterskeppet. Det gjorde jag genom att renskrapa och sedan linolja med kokt linolja blandad med zinkvit som är ett utmärkt giftigt och därmed rötskyddande medel. Det blev alldeles vitt, så det är inte så snyggt, men vem ser det två meter bakom sittbrunnen.
Även däcksbalkarna fick sin portion med linolja och lite zinkvitt på överkanten där där däcket skulle ligga.

Jag lät skarndäcken sitta kvar då de var i utmärkt skick. De var ca 14 mm och plywooden i det nya däcket bara 9 mm. Därför behövdes däcksbalkarna byggas upp 5 mm med trälister. De limmades med polyuretanlim och bidrog också till att stärka upp däcksbalkarna.

Nästa steg var att såga till plywooden och skruva fast den med de gamla mässingsskruvarna som var av bättre kvalitet än de du köper idag. För att göra konstruktionen stark men ändå inte stum limmade jag fast däcket med rikliga mängder sikaflex. Sikaflex är ett utmärkt, lim, eller vad det nu är, det fäster på nästan allt (trä, stål, händer, kläder, strumpor, fernissad mahogny) och blir aldrig stelt och åldras så långsamt att jag inte sett det ännu på mycket gamla sikaflexfogar. Så glöm den gamla silikonen, använd Sika (nej jag är inte sponsrad av Sika, jag är bara ett fan).
Skarvarna i däcket är cirka 30 mm och "limmades" med expoxi blandat med fyllnadsmaterial avsett för ändamålet (nåt slags fibrer).

Sikaflex använde jag också rikligt när jag skruvade och limmade fast listerna runt ruffen. Det bidrog säkert till att däckert är så tätt som det är. Det kan regna eller skölja över hur mycket vatten det vill. Det läcker inte en droppe.

Duken på rufftaket var ett av de enklaste arbeten jag gjort på Tufem. Formen på rufftaket gör det enkelt att få dit duken utan skrynklor. Jag använde ingen spännlack utan behandlade bara duken med massor av kokt linolja. Det gör att duken blir mättad och kan målas på. Efter ett par års slipning och lackering blir det lika fin yta som om det vore plast (usch där svor jag).

Det sista som gjordes på däcket, det var att jag fick hjälp med att fräsa upp ett spår mellan däcket och skarndäcken som jag sedan "nåtlimmade" med sikaflex. Det blev så snyggt att jag inte satte på någon däckslist i den skarven som det alltid var när däcket var dukat.
Ett par verktyg har väl åkt vattnet tack vare det under åren, men vafan...

Detalj av det nya däcket.

Övrigt

Mastfoten var på väg att rosta bort. Så en ny tillverkades av rostfritt (av min vän Björn som alltid när det gäller rostfritt).
Efter däcksbytet rörde sig friborden som väntat lite mer än tidigare. Därför gjordes en uppstagning mellan röstjärnen och mastfoten. På röstjärnen svetsades "öron med hål" fast. Mellan dessa öron och liknande anordning på mastfoten drogs en gängad stång som avslutades med vantskruvar. Se skissen till höger............
Efter att den här mastfoten blev klar det har rörelsen i borden avtagit.

OBSERVERA! Om du bygger en sådan här anordning, drar du åt vantskruven för mycket riskerar du att deformera båten!
Vantskruven används mest för att reglera längden på stången.
Använd helst handkraft när du drar åt skruven.

Friborden var lite "buckliga" och behövde slipas. Jag renskrapade inte, det behövdes inte, buckligheten var troligen en konsekvens av en tidigare renskrapning och mindre noggranna slipning.
Jag slipade våren -96 med en ledad rondel där slippapperet satt på en mjuk skumgummiplatta (allt finns att köpa i en järnhandel när dig). Det gav ett mycket bra resultat. -97 och -98 våtslipade jag dessutom för hand med en slipplatta vilket bättrade på finishen ytterligare. När jag målade använde jag Internationals Toplac som jag lade på med roller och skumgummipensel. Resultatet av  den behandlingen två år i rad blev så bra att jag till säsongen -99 bara tvättade av båten med Grumme såpa och sjösatte (vilken färg det är på såpan kvittar, det är exakt samma sak, bara att den gröna innehåller färgmedel därför att vissa delar av marknaden absolut måste ha grön såpa).

Winscharna byttes ut samtidigt med däcket. De gamla var av typen med vev under däcket och säkerligen original med tanke på hur de såg ut. De nya wincharna är Lewmar enväxlade i mindre storlek.

Inredningen byttes på 80-talet av förförra ägarens pappa som var möbelsnickare. Det syns. Efter uppfräschning och fernissa blev det väldigt trevligt i ruffen. 

När det gäller färg och fernissa har jag bara ett tips av erfarenhet, det dyraste från International är bäst. Jag har provat många sorters färg och fernissa men använder numera bara Toplac på friborden och Schooner när det skall fernissas. T.o.m. deras mahognybets tycker jag är bäst. Det finns många med andra erfarenheter. De har också rätt. Det viktigaste är att man hittar något som passar en själv och sin båt.
När det gäller epoxy däremot håller jag mig till SP epoxy. Också den en av de dyraste av epoxy, men vem vill spara några hundralappar när en kulturklenod skall tas om hand (där finns det då en del som hävdar att man inte skall använda så moderna material på en gammal båt. Fint, ring sjöhistoriska, de har säkert några gamla bomullssegel du kan få köpa).